Två år i Stalonien bodde jag på en bänk, människor kom och gick. Pengar hade jag men min familj levde i Sverige. Jag kunde inte lämna innan jag fick tillstånd. Det hade jag väntat på i de två åren jag bott ute på gatorna. Jag kunde köpa en bostad och leva där i ett långt tag men med min önskan att få tillstånd att flytta utomlands snart framme, såg jag ingen poäng i att slösa en stor summa på ett hus.
Jobbet jag hade var som läkare, en högt uppsatt roll i samhället. Men jag blev av med mitt jobb när de upptäckte min medverkan i ”läkare utan gränser”. Läkare utan gränser hjälper andra men diktatorn tycker att det är en dålig organisation och gjorde det olagligt att medverka.
Min plan var att min fru och mina barn skulle flytta till Sverige och jag skulle stanna kvar här i Stalonien för att jobba och hjälpa andra. När jag blev upptäckt i läkare utan gränser försvann mitt jobb att samla ihop mer pengar till min familj.
Dagen kom och jag fick beskedet att jag skulle få åka från landet. Mitt pass och pengar hade jag och jag bestämde mig att åka så snabbt som möjligt, familjen väntade. Jag ringde till Sverige och bestämde när jag skulle komma fram så de kunde möta mig.
När jag var på flygplatsen var planet försenat på grund av dåligt väder. Medan jag satt och väntade inne i den tomma flygplatsen där inte många passerade tänkte jag på hur jag skulle få mitt jobb tillbaks i det mer rättvisa landet. Jag ringde och sa att planet var försenat och att de kunde vänta hemma.
- Jag ringer när jag kommer fram.
Det var sent på natten när jag gick på planet, det var ett litet plan med bara två passagerare. Jag och en annan man i 30 årsåldern.
Jag satt vaken hela resan och längtade att få se mina barn och fru igen efter de fyra långt utdragna åren i Stalonien.
