Dystopi

Leva Fritt

- Gå vidare! sa mannen åt oss i ledet. 

Jag undrade alltid om han njöt av sitt arbete. Jag gick in i salen F där det var väldigt lågt i tak, en sal som jag hade varit i så många gånger varje vecka så länge jag kunde minnas,  men idag var det något som inte stämde. Där fanns högtalarna som alltid brukade prata om hur man skulle se upp till ledarna som gav en allt man behövde och där man uppmanades att inte ställa till med bråk. Några började småprata om vad det var som skulle hända nu.

Till slut kom en man ut från en dörr och gick fram till scenen som var längst fram i salen. Mannen var en kraftig man som såg ut att ha varit med om mycket. Ett stort ärr gick från örat och ner längs halsen. Han var en av männen som kallade sig generalerna.

Generalerna var otrevliga och farliga. Om man gjorde något fel eller sa något dumt i närhet  en av dem så blev man bestraffad. Det hade jag hört om av några som kommit tillbaka efter en tid i isolering, oftast var isolering det mildaste straffet. Generalen gick upp på scenen så att alla de hundra i salen kunde se honom.

- Jag vill göra detta så kort och snabbt som möjligt för jag har inte tid med detta. Utegångsförbudet kommer att börja en timma tidigare så vid 21.00. Ifall någon blir sedd efter klockan 21.00 kommer ni bli bestraffade med isolering i en vecka!

Många i rummet började mumla upprör. Generalen gick ut med ett leende på läpparna.

Jag gick ut ur salen och försökte jag hitta min mamma. Min familj bestod av min mamma och mig. Min pappa blev dödad när han och många hundra andra försökte fria folket ifrån statens järngrepp. Folk som gjorde uppror blev torterade eller dödade.

Staten hade satt ett nummer på varje familj och vårt nummer var F 23 Det fungerade som ett unikt efternamn. Varje familj gick till den bokstav som man var tilldelad, F till F, G till G osv och där fick man mat och fick reda på vad man skulle jobba med under veckan. Man var uppdelade så för att det skulle vara lättare att dela upp jobben. Jag tillhörde fabriksarbetarna 

Att pappa dog när han kämpade för vår frihet var något som inspirerade mig till att jag kunde välja vad jag själv ville tro på och jag visste att man hade ett eget val. Hur skulle jag kunna kämpa för min egen frihet? Jag har tänkt ganska mycket på detta och funderat på vad jag skulle kunna göra. Det är fler än jag som vill förändra våra liv. Detta gick jag omkring och tänkte på när jag letade efter min mamma.

När jag svängde in på en gränd såg jag den avflagnade färgen på vårt hus som gjorde att det såg väldigt slitet och tråkigt ut. Inte ens de färgglada gardinerna som mamma hade satt upp gjorde det trevligare.

-Mamma! är du hemma?

Jag väntade en stund men fick inget svar och då gick jag till skolan och undrade var hon kunde vara. Vi brukade alltid träffas hemma innan jag gick till skolan för  tre timmars undervisning före fabriksjobbet. Jag tänkte att jag skulle träffa henne på jobbet men hon syntes inte till någonstans.

På vägen hem hoppades jag att hon skulle ha dukat fram maten där hemma som hon brukade eftersom hon slutade tidigare än mig i fabriken, men när jag kom fanns det ingen mamma hemma. Jag blev riktigt orolig och slängde på min jacka och gav mig iväg för att leta efter henne. Klockan var nu ganska sent och det hade blivit mörkt. Jag gick omkring förtvivlad och såg mig inte så noga för. Plötsligt gick det två vakter i en gränd framför

mig och jag bara frös till. Jag visste att man inte fick vara ute senare än nio på kvällen. Jag vände sakta mig om och så en vakt precis framför mig och han slog mig i huvudet så det svartnade för ögonen. 

Jag vaknade upp i en cell och visste först inte vad som hade hänt så kom jag på vad som

hade hänt. Jag började tänka på om mamma var intagen för förhör eller något pågrund av vad pappa gjorde. Skakade undan tanken och satte mig i ett hörn av det lilla mörka och trånga rummet som jag befann mig i.

Efter en tid som kändes som en hel livstid blev jag utsläppt och fick tillbaks det jag ägde. 

- Håll dig till reglerna din skit! Annars blir straffet mycket mycket värre! sa mannen och log hånfullt mot mig.

Utomhus var det kväll och det hade börjat snöa. Medan jag hade suttit därinne undrade jag hela tiden vad som hade hänt med mamma. När jag nu gick hem i de gränder där jag blev tagen så ökade oron för att jag skulle mötas av ett tomt hus.

När jag kom fram till dörren så drog jag en djupt andetag och gick in. Mamma satt på en stol och såg mycket trött och jag såg att hon hade blåmärken i ansiktet och på armarna. Det viktigaste för mig var att hon var hemma och med tiden skulle jag nog få veta vad som hade hänt henne. Hon var den som skulle hjälpa mig att kunna tänka och leva fritt i denna vår hemska värld. Det var det jag ville mest av allt.